Lite ledsen. Lite beroende. Lite ensam. Lite för ensam. En aning sjuk.
Hej. Jag heter Timjan. Jag är 20 år och jag mår som om jag vore sex år yngre. Upp å ner, upp å ner, ner å upp upp å ner hela jävla tiden. Men till skillnad från en vanlig tonårsdeppig 14-åring har jag en riktig anledning.
Jag försöker skita i det, jag försöka tro att jag kan klara mig själv utan en jävla massa stöd från en jävla massa människor. Jag tänker att det räcker med mamma, med pappa, J och någon mer, men det gör det inte. Det räcker inte på långa vägar. Jag behöver människor, jag behöver umgås med folk och få snacka av mig, prata ur mig allting som finns inom mig. Men de människorna finns inte där längre och det känns hårt.
Jag anstränger mig, jag jobbar ur mig all energi jag har för att få upp kontakten igen, för att slippa sitta ensam och trötta ut öronen av samma låtar om och om igen. Inte ett telefonsamtal på månader, inte ett sms, ett mejl eller ens en liten bloggkommentar.
Jag tappar aptiten, vill inte äta, jag gråter nästan varje dag, men ingen ser. J ser, men han är också 40 mil bort. Fatta, fatta att jag behöver er som finns lite närmre. Fatta innan jag släpper er på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar