Varför det helt plötsligt vände

Igår åkte jag till Arbetsförmedlingen. Anmälde mig som arbetslös och fick med mig papper och broschyrer hem. När jag gick därifrån kände jag ruset sprudla genom kroppen, allting kändes så jävla bra. Inte att jag är arbetslös, utan att jag äntligen tagit mig själv i kragen. Så jag gick in på kaféet som låg vägg i vägg med AF, frågade om de behövde personal vilket de tyvärr inte behövde. Men jag fortsatte, gick till säkert tio olika ställen, kaféer och butiker, och frågade om jobb. De två sista verkade ganska positiva och jag skulle komma tillbaka med CV. Kändes helbäst.
När jag kom hem senare kollade jag upp körskolor i Strängnäs och Eskilstuna, gjorde en excelfil och skrev upp priser, jämförde hit och dit, kollade upp intensivkurser. Idag ringde jag upp fem stycken av dem, de med bästa priserna, och ställde frågor om handledarkurs, när man kan börja och hur intensivkurserna är upplagda. Känns så jävla toppen!
Det enda stora minuset i tillvaron just nu är min ekonomi. Jag har ingen som helst inkomst och har inte haft sen oktober (förutom två helgjobb) och lever på sommarpengarna som börjar tyna. Men vad fan, det är väl bara att leva snålt och sluta med allt onödigt: bli nyttig (dvs ingen deppchoklad såvida inte någon bjuder, såklart), ingen reashopping, ingen sthlmsfika eller vardagsträffar (på helgerna kan jag snylta resan av mamma).

Det var väl allt, typ. Nej förresten, Tack Ann-Sofie för att du tycker om mig.