17.12.10

Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig

Det där med julen känns lite sorgligt. Och tungt. "Ska du inte ge pappa något mer än den där tavlan? Jag menar, du är ju vuxen nu." Bara för att jag är vuxen betyder det inte att jag tycker om julen mer och vill lägga ned mer tid och pengar på att köpa julklappar - tvärtom faktiskt. Jag tycker inte om julen, inte alls alls alls över huvud fucking taget. Visst är det väl mysigt att sitta i vardagsrummet på självaste julafton med levande ljus och äta mormors goda kakor och se allas miner när de öppnar paketen som man slagit in till dem, men mer än så... nej. Jag tycker inte att julen ska kunna påverka en så pass mycket att man tillslut ligger och gråter i sängen för att man är så stressad över vad man ska ge till folk eller att det man tänkt ge kanske inte är tillräckligt.

Nog om julen.
Jag mår inte särskilt bra och jag tror jag vet varför, för ovanlighetens skull. Jag är ensam - jag umgås aldrig med någon längre, jag går knappt utanför dörren, utan sitter istället hemma för mig själv med färgpaletten och några penslar eller ligger i soffan och zappar mellan alla jävla kanalerna utan att hitta något vettigt att fördriva tiden med.
Jag saknar veckorna med Sandra och Agnes i Stockholm, jag saknar alla slitdagarna på kaféerna. Men allt det där är över nu. Ingenting finns kvar och jag tynar bort. Jävla skit.

Jag vet inte om ni kanske tycker att jag aldrig hör av mig och att det är därför vi aldrig träffas längre, men om ni har den uppfattningen kan jag förklara mig med att jag har tröttnat på att vara den som alltid tar första steget, som alltid frågar eller håller uppe kontakten. Det är inte min grej längre, för jag mår bara dåligt av det. Det sänker mig. Ni kan väl skriva en rad eller två, eller kanske klicka in mitt nummer och trycka på grön lur, för det skulle betyda.

3 kommentarer:

  1. Vad jobbigt det låter att du mår dåligt av att vara ensam men samtidigt mår dåligt av att ta första steget. Som du har märkt är jag sämst i världen på att ta kontakt med folk, att bry mig och orka med är inte min grej, i min lilla självupptagna mådåligt-bubbla finns bara jag jag jag. Det är dåligt, men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att bryta det. Kanske börja höra av mig vore något. Men jag tar mig aldrig för att göra det. Jag skäms också för att det gått sån tid sen vi sågs och för att jag aldrig ringer. Då blir det ännu svårare att göra det, bara sådär liksom.
    Nu kanske jag låter otydlig och konstig, men det är jag väl också.

    SvaraRadera
  2. (Agnes skrev just allting jag tänker men inte säger)

    SvaraRadera